Idag leker Marta ensam!

Onsdagskvällen skulle avslutas med en härlig skidtur tillsammans med Aliz och Tindra. Föret var inte det bästa men spåren var fina, lite tungt men som tur var hade jag lite draghjälp av min två fyrbenta. Thomas och Sara fanns också med i spåret. När vi åkt närmare en timme beslutade vi oss för att göra ett sista varv klockan var då åtta. Eftersom vi var ensamma bestämde jag mig för att släppa hundarna så de skulle få springa fritt sista varvet.

Men det var bland det dummaste jag gjort, snabbt hittade både doft och spår efter något som vi senare skulle förstå vara rådjur. Eftersom de inte brukar dra i väg så långt så ropade jag och åkte vidare. Men halvvägs uppför backen förstod jag att de nog inte följde med mig, lite gnällande skall djupt in i skogen hördes och sen mindre och mindre. Sara och jag vände omedelbart för att ta upp jakten på dem. Vi ropade och hörde något enstaka gnällande skall som var svårt att tyda, hade de fastnat eller gjort sig illa. Paniken steg!

Ut med skidorna efter spåret, vilket inte gick så bra, av med dem och sen plumsade vi fram i mörkret i den djupa snön. Tillslut hörde vi inte något skall mera och vi blev riktigt oroliga. Thomas kom och skallgången var ett faktum. Spår överallt men inga hundar och inga djur. En skoter hämtades och vi kunde följa spåren kors och tvärs och insåg att det var ett rådjur eller flera som de tagit följe efter. Jag och Sara fortsatte att gå efter olika spår. När vi sökt i nästan två timmar steg oron och vi fick hjälp av yngsta dottern och svågern på ytterligare en skoter.

Eftersom träden är fulla med snö är det svårt att höra och att höras, jag bestämde mig för att åka hem byta skor och handskar och hämta en lock pipa som vi har. Thomas hade hört något ner mot bäcken en kort tidigare, när jag kom tillbaka stannade jag vid skolan där bäcken rinner och lyssnade. Härligt ! både Aliz och Tindra skällde och gnällde.

Nu hade vi lokaliserat dom någorlunda. Men vi såg dem inte, snön är djup och det sluttar ner mot bäcken med ris och elände. Jag kallade ihop resten av skallgångskjedjan och började ropa, locka och vissla. Tillslut ser vi Aliz långt ner i dalen mot bäcken i den djupa snön försöka plumsa sig fram. Sara stegade ner mot henne och vi kunde hjälpa henne fram till en varm famn.

Strax såg vi också en svart lite krabat som försökte ta sig fram men på andra sidan bäcken. Men Thomas fanns på den sidan och kunde plumsa efter henne.

Tack och lov kom de tillrätta något möra, kalla och blöta. Väl hemma duschade vi av dem alla is och snöklumpar, torkade dem och gav dem mat. Lite skavsår i ljumskar och på fötter har de och helt utpumpade även så här dagen efter, men i övrigt välbehållna. Så därför är det ingen av dem som orkar busa med lilla Marta. IMG_2816 IMG_2819

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s